guns n vaddå?

känns kanske lite sent att lägga upp denna nu men jag började skriva på det här för nån vecka sen men så blev jag aldrig färdig men wtf. det bli som det blir

det var tydligen igår som axl roses coverband skulle spela i globen. att de skulle spela hade inte undgått mig men att det var just igår gick mig förbi. mycket beroende på att jag inte för all vodka i finland skulle gå och sen den där skiten. och det säger jag som varit helsåld på guns n roses i början av nittiotalet. på grund av min tio år äldre kusin som var tuff hårdrockare och lyssnade på maiden, alice och guns bland annat. jag fick en kasett med iron maidens numer of the beast på ena sidan och guns n roses appetite for destruction på andra sidan. minns inte när det var men det kan ha varit nån gång 89-90 eller senare. vad jag inte visste då var att appetite var en jävligt populär platta och att den är en av de mest inflytelserika i rockhistorien. jag rådiggade den då iaf. låtar som welcome to the jungle, it's so easy, paradise city, sweet child o' mine och rocket queen gick varma i min freestyle så fort vi åkte nånstans. senare beställde min morsa use tvåan och sedermera use ettan också på kasett. tror nästan att det är den första musik som påverkat mig och som jag rådiggade. jag fick skivorna på cd såsmåningom och jag kollade in deras videos på mtv. i tio-tolv-årsåldern var jag ett stort guns-fan men hade inte en aning om att en av världens bästa musikgrupper höll på att falla sönder på grund av en musikaliskt begåvad men likförbannat totalpantad idiot vid namn axl rose med ett ego så stort att det inte går att beskriva. jag har på senare år läst om guns och förstått att det var hans förtjänst att det gick åt helvete med bandet och att den där beryktade chinese democracy-skivan som det ryktats om i femton år snart väl och som säkert inte kommer på femton år än aldrig blev av. och att det är axls fel att den i mig som tolvårings ögon oerhört coole och tuffe slash hoppade av och bildade slashs' snakepit och sedermera velvet revolver. det var saker som jag var helt omedveten om i min lilla värld. jag tyckte guns var coolast i världen och jag gillade deras musik. hade dock lite svårt för spaghetti incident-plattan, som jag minns det gillade jag mest since I don't have you och down on the farm. jag tror jag visste eller hörde nånstans att det var coverlåtar eller om jag läste det i bookleten, det minns jag inte. men vad jag inte visste då var att det var covers på några av punkens tyngsta och mest inflytelserika akter, namn såsom uk subs, new york dolls och the misfits.

allteftersom tiden gick gled jag ifrån guns och in på annan musik (vilket ebbat ut i den vurm för alternativ musik, indiepop, gitarrbaserad rock och synth samt förakt för att vad kommersiell jävla tramspop heter numera) men på ett eller annat sätt har rosorna alltid legat där i bakhuvudet och på ett eller annat sätt funnits med bland mina musikaliska preferenser. jag minns dock inte när 'rycket' som fick mig att börja forska mer om guns och ta reda på saker och ting men det fick mig att inse att axl rose är en stor fjant som verkar lida av nån sorts peniskomplex eftersom han tydligen använder bandet eller rättare sagt bandnamnet som ett substitut för något han själv saknar. en sak som irriterar mig är alla hans plastikoperationer, människan har ju mer plast i fejset än wackojacko nu för tiden, och dom där jävla flätorna han håller sig med. jag menar kom hjälp mig och då. slash, duff och matt sorum har åldrats med värdighet. åldern tar ut sin rätt och så gör även spriten och drogerna. men axl ser ut som en lönnfet blek kopia av sitt forna jag. och medlemsbytena. det är inte guns n roses längre. det har inte varit det sen 92-93 när allt började gå åt helvete. nuförtiden är velvet revolver mer guns n roses än vad det där jävla coverbandet om kajkar runt på vägarna i dessa dagar är. guns n roses ska ha en gitarrist som döljs bakom världens störtsta hårburr och en svart cylinderhatt och aldrig synas utan den där karaktäristiska cigaretten i mungipan, de ska inte ha nån annan skum musiker som bleknar i skuggan av saul hudsons genialitet och intrumentskicklighet, allra minst nån jävla tönt som uppträder i kabukimask och har en popcornbytta på huvudet (räkna själva ut vem jag syftar på). för mig skulle det vara en skam mot mina hårdrocksrötter från nittiotalet att gå och se det där skämtet på globen med den stora tramspellen i spetsen. jag fattar inte hur folk kan vilja gå och se dem. det kanske inte är dom som var med när guns var som störst. dom som inte vill se orginaluppsättningen utan bara vill höra några av tidernas största rocklåtar framförda av en blekfet kopia av sitt forna jag som sångare i ett av tiderna största rockband som backas upp av ett halvtaskigt coverband som kallar sig guns n roses bara för att tönten längst fram äger rättigheterna till namnet och vansköter det precis som han gjorde med hela bandet. jag skulle mycket hellre gå och se velvet revolver, som jag sa tidigare, de är mer guns n roses än vad axl nya så kallade band nånsin kommer bli eftersom dom innehåller kärnan, essensen av det guns som gjorde use-plattorna och var ute på världsturné. och scott weiland är jävligt mycket mer värdig att axla manteln och sjunga de stora gunskompositioner som dom kör ibland tillsammans med sitt eget material. guns n roses är ett lik som går på tomgång och som bara försöker skjuta upp det oundvikliga. velvet revolver är guns n roses själ i en ny vitalare kropp som kan gå länge länge till

creep

inte som titeln på en av radioheads bästa låtar utan titeln på filmen jag & mica såg på kiosk när vi var i perstorp. handlingen var ganska skum med folk som blir mördade eller rättare sagt slaktade i tunnelbanan. känns temat igen från beck - spår i mörker? har dom tittat på den filmen och blivit inspirerarade? möjligen men jag vet inte om det är nåt som förekommit tidigare, tunnelbanetemat. men tunnelbanan är den enda gemensamma nämnaren för creep och beck. medan folk i beck blir mördade av nåt gäng som realiserar ett datorspel (ett tema som dyker upp i ett avsnitt av csi, kommer dock inte ihåg med det är la, miami eller ny) söker den här filmen sig mer mot paranoiakänslor och instängdhet när huvudpersonen blir inlåst i londons t-bane-nät efter att sista tåget gått. i det här skedet av filmen börjar man sitta och göra paralleller också. en brittisk film med londonpundare får en osökt att tänka på lock stock och sedan visar det sig att nån sorts gollumliknande varelse härjar i tunnelbanan och mördar folk och lever med sina enda vänner råttorna. efterhand filmen går inser man att det är något slags misslyckat experiment eller ett foster som borde aborterats men som av nån anledning överlevt i tunnlarna. det är ett störande moment när huvudpersonerna hittar bilder och ledtrådar som gör att man kan dra egna slutsatser men ändå aldrig får veta. en annan sak som kanske stör vissa, andra inte är referenserna till saw. det är kanske bara jag som tycker det men det skitiga sjukhuset och orgien i blodigt våld med skitiga knivar känns lite väl mycket saw. jag vet inte om det är medvetet gjort men just den här delen får mig att tänka på saw (som för övrigt är en jävligt bra film, båda delarna). orgien i blod känns ibland som en liten referens till de blodiga filmvåldsorgiernas mästare tarantino men det är som sagt min uppfattning. även om det är mycket blod, inälvor och diverse kroppsljud och ingående studier av uppskurna strupar blir det aldrig för mycket eller överdrivet som i final destination-filmerna där allt blod och splatter mest känns som meningslöst och överdrivet effektsökeri. här är det en naturlig del av filmen och det tar inte överhanden. det är här riktig skräck som byggs upp av paranoiakänslan, instängd i tunnlarna och jagad av ett odjur som kan känna doften av din rädsla och nästan alltid ligger steget före dig. dessutom är det inte en massa effekter och pålägg för att förbättra ett tunt manus som i amityville horror. jag gillade creep trots alla referenser, det är psykologisk skräck, det är där tyngdpunkten ligger och inte vid en massa blod och monster och galna mördare. den är mörk och lyckas väldigt väl i sitt syfte trots den fåtaliga skaran skådespelare. det behövs inte så mycket bihistorier och trådar, den raka linjen i den här filmen duger gott och väl. dessutom får tittaren själv en aktiv roll när det bara görs antydanden om craigs bakgrund. resten får man själv fantisera ihop eller gissa sig till och knyta ihop alla trådar. men som sagt. det känns lite irriterande också att inte få veta vad som ligger bakom. filmen hade kanske förlorat på en lång bakgrundshistoria mitt i alltihopa när jakten är som tätast och filmen får en annan dimension av att allting inte serveras åt tittaren som i amerikansk film. det vore intressant att veta om alla brittisk skräckfilm ligger snäppet högre i kvalitet jämfört med amerikansk dito. tar gärna emot rekommendationer från någon som vet. ska iaf försöka se mer brittisk film. på nåt sätt känns den bättre än amerikansk mainstreamfilm. och det säger jag inte enbart för att jag gillar lock stock som av nån anledning är det enda jag kommer att tänka på nu. förresten så står brittisk humor i en klass för sig. jag säger bara monty python och john cleese. fawlty towers kan man skratta sig fördärvad åt och john cleese är vansinnigt rolig. men nu handlar det inte om department of silly walks eller brittiskt humor utan en bra brittisk skräckis som funkar trots att den handlar om gollum som tagit sig in i en beckfilm som kryddats med blodiga referenser till saw och tarantino. helt klart sevärd frambringare av kalla kårar längs ryggraden

död åt portugal

fan ta dom att dom slog ut england. jag hatar portugal och jag hatar att alla jävla sydeuropeiska och sydamerikanska lag ska vara så kaxiga och tro att dom är så jävla bra och säga att dom ska vinna. så jävla skönt att argentina åkte ur iaf. precis som i vm 2002 när england och sverige kickade ut dom redan i gruppspelet eller i em 2004 när sverige och danmark sparkade ut dom jävla kaxiga italienarna i gruppspelet. hoppas att tyskland vinner nu och att brasilien också åker ut