tolv poäng till the ark

efter att ha smält gårdagens intryck och samlat mig efter nattens lyckorus ger jag utan tvekan the ark min tolvpoängare. och sedan kan man ju bara hoppas att övriga länder i europa gör så också. mitt fjärde försök att se växjökillarna resulterade i ett av mina bästa konsertminnen (inget slår kent på långa vägar). starten blev en aning trög, man hade förväntningar på bandet och förakten motorboy (oskar ska tydligen vara en av olas kompisar) var tvärtemot de fart och fläkt man normalt sett förknippar ark med. lågmält, lo-fi, ensam pojke, eller snarare ensam androgyn pojke i tajta byxor, uppknäppt läderskjorta samt puder och läppstift med gitarr, i det här fallet en elgitarr av hårdrocksmodell av utseendet på densamma att döma vilket var en stor kontrast mot oskars kläd och musikstil. motorboy visade sig vara en virtuos både vad gäller sitt instrument och sin röst. försiktigt plockande, spröda toner från gitarren till vilka han avfyrade en upplevelse utöver det vanliga. med extremt ljus pojkaktig stämma, nästan som en manlig sopran sjöng han lugna och stämningsfulla sånger. rösten slog darknessirenen justin hawkins med hästlängder och prince hade blivit grön av avund på motorboys röstresurser. hans sånger växte efterhand och drog ner mycket jubel ur publiken och man kunde inte annat än fascineras över hans röstkapacitet och han flinka fingrar som skickligt dansade över gitarrens strängar likt den bästa dansös och levererade mjuka toner som ibland gick över i aggressivitet men aldrig tappade humöret utan höll sig kvar i den lugna sinnesstämingen. en minst sagt annorlunda upplevelse, jag har aldrig hört eller upplevt något liknande. och det sistnämnda gäller även för det som komma skulle.

omkring 22.00 dundrar kvällens huvudattraktion in på scenen likt ett starkt intrimmat men ändå väloljat och oerhört smidigt maskineri in på scenen. the ark formligen kastar sig över en och drar med publiken på en fantastisk upplevelse. jepson och martin axén ger intryck av att kunna varandra utan och innan där dom står på vars sin sida om den utskjutande delen av kbs scen och levererar ett mäktigt gitarrintro på senaste singeln absolutely no decorum. det störde mig dock att jag inte kunde avgöra huruvida de båda gitarristerna spelade tvåstämmigt eller inte. imponerande var det dock. och jublet stegrades ännu mer när ola salo självsäkert intar scenen iförd en svart kreation som omedelbart för tankarna till den gångna melodifestivalen. och som ola äger scenen och publiken. från första anslaget på gitarrerna så dundrar showen på i ett makalöst tempo. en tajt rytmsektion med leari och sylvester schlegel driver på ångan, nyblivne medlemmen jens anderssons klaviaturspel bär tillsammans med martin och jepsons gitarrer fram olas sergermarsch där han står i fören på arken och förkunnar budskap om kärlek, döden, rädsla och framförallt att man ska vara sig själv och vara stolt över den man är. ola salo är en utomordentligt publikdomptör och han får de hungriga lejonen på andra sidan kravallstaketet. han bjuder oerhört mycket på sig själv och är en show i showen.

the ark fullkomligt blåser hatten av oss när de levererar hits på löpande band, låtar som glamour for glamour, let your body decide och father of a son levereras med oerhörd självsäkerhet. en självsäkerhet när ola från sin plats i arkens för kommit fram till bönen i sin predikan och tar på sin egen törnekrona i prayer for the weekend. nytt material varvas med arks medrykande kavalkad och publiken får ett välbehövligt andrum när alla i bandet förutom ola går av och han hänger på sig en gitarr och ensam framför en smäktande och ömtålig version av uriel. jag är övertygad om att ola nog hade kunnat röna framgång med en solovända med arks material liknande den som broder daniels henrik berggren gav sig ut på häromåret. det visar han inte minst under extranummren då han nästan ensam gör ett medley av låtar publiken får önska enbart med ett litet stöd av övriga bandmedlemmar. disease gör sig exempelvis oerhört bra i den nästan acapella-variant som ola framför. och då är det bara en refrängvända han kör.

dock gör sig the arks dansanta, svängiga och medryckande låtar bäst när de backas upp av de fem övriga musikanterna i bandet. genombrottslåten it takes a fool to remain sane växer enormt tack vare att ola öppnar sig och berättar om hur den låten kom till och hur stolt han är över att just den bande väg för dem (och om jag själv får säga det har nog kent ett finger med i spelet, de fick en stor fan-bas när de agerade förband under hagnesta hill-turnén). bandet hinner knappt gå av scenen föränn encore-ropen börjar skalla. pausen känns löjligt lång men det får sin förklaring när bandet uppenbarar sig i en helt ny vit scenutstyrsel till skillnad från den unistont svartglittriga munderingen bandet tidigare bar. och ångvälten fortsätter på samma sätt som tidigare med att dundra igång echo chamber och allsången överröstade nästan scenen. dock var den ingenting mot avslutande calleth you, commeth I som efter att ola först introducerat låten på ett personligt och överväldigande sätt och tackat sin underbara utbrister i en fantastisk allsång som nästan utklassar den traditionsenliga publikinsatsen i kents klassiska politiska byxpekoral. avslutningen är ett hejdundrande fyrverkeri och konserten avslutas i samma förkrossande och överväldigande anda som den inleddes på. arken förblir lika väloljad och samspelt till sista droppen svett. det här är inget annat än en stor fantastisk tolvpoängare. suveränt ark