the hjärta & smärta ep

sjunde oktober släpptes bomben föratt anknyta till ämnet. kent har skasläppa en femspårs ep med helt nya låtar. för att vi vill vara indie som alla våra gamla idoler som martin förklarade det i en intervju. med tanke på framgångarna med du & jag döden i våras och inte minst med tanke på den musikaliska kvaliteten kan förväntningarna ställas högt. nyheten kom ganska oväntat. rykten har surrat några veckor innan men det var oväntat med tanke på vårens skivsläpp samt jockes uttalande på roskilde om att bandet ska ta en paus.
i torsdags släpptes nya epn i digital form förnedladdning från cdon till alla de som förhandsbokat epn och i lördags framträdde kent på nma i köpenhamn med låten ansgar & evelyne från den nya epn. vad kan då sägas om epn. vid första lyssningen fick åtminstone jag en viss känsla av besvikelse efter de första tonerna av vi mot världen men alla dessa tankar flyger all världens väg när man möts av en underbart vacker refräng med melodislingor som bara jocke berg kan skriva och kent som band åstadkomma. den mjuka famn som lyssnaren tryggt invaggats i från första spåret går vidare i den obeskrivligt vackra balladen ansgar & evelyne. jag måste dock erkänna att det inte var föränn i samband med framförandet på nma som jag upptäckte hur storslagen denna sång egentligen är. helt klart den vackraste låten på skivan om jag får säga det själv. flen/paris tar inte bara med dig på en resa utan också en vändning från det mjuka varma och samtidigt smärtsamt vackra till något mera instabilt. som ett uppvaknande ur den dvala man försatts i, om än mjukt ty inledningen går i lugnt tempo. dock med en mycket hårdare och mera opolerad yta än de två inledande spåren. mera agressivt och skapar på något sätt en osäkerhetskänsla för vad som väntar. för oväntad känns forsättningen med en mjuk pianoballad som övergår i någotslags försök till grekiskfranskfolkmusik eller åtminstone ett nytt element för kent. temat fortsätter i avslutande dom som försvann där bandet slår på stor bjuder in en barnkör i bunkern. något som inte fallermig direkt i smaken
ljudmässigt och rent musikaliskt så tar kent ännu ett steg i en ny okänd riktning. det här låter inte alls som du & jag döden utan man stakar ut en ny bana och bryter mark där man inte varit förut. med tanke på att nille perned som producerade kents två första skivor rattat skivan väntade sig många en tillbakagång tilldet sound kent hade i början av sin karriär men ack så fel de hade. den redan inslagnavägen med en mer elektronisktdominerad ljudbild uppbyggd av synthlandskap som hördesredan på du & jag döden hörs även här men den är mindre ödesmättad och mörk. den innehåller mer värme och trygghet och är inte så kall som den värld som målades upp på vissa av spåren från den sjätte fullängdaren. ovanpå detta kommer gitarrer så vackra som bara kent kan få dem och det kännetecken som präglat kent alltsedan isola i form av de sinnrikt utsirade gitarrmelodierna som ligger som en utsökt lager mellan rytmsektionen och det elektroniska ljudlandskapet i botten och jocke bergs stundom helt fantastiska stämma och förhöjer verkligen upplevelsenöverst men dock på intet sätt oviktigt ligger jockes som jagtidigare nämnde makalösa stämma som tillsammans medmarkus körpålägg som genom bergs suveräna melodier levererar ord som känns skrivna med en knivskarp penna vassare än det mest slipade svärd. kort sagt texter om brustna drömmar, ungdomsäventyr och stulna bilar fyllda med dyra klockor och dexidrin. om inte denna ep tillsammans med du & jag döden förärar jocke med ännu en välförtjänt grammis som årets textförfattare. då är det något som är på tok fel.
helhetsintrycket ger mig ändå en viss känsla av ojämnhet. inte minst på grund av vändningen efter de två inledande spåren. samtliga låtar känns ganska mycket b-sideskaraktär. det finns inga självskrivna singelspår. i och för sig är väl frågan om meningen är att det ska finnas något som är huvudspår och därmed singelmaterial på denna ep som kent ger ut i ettförsök att gå tillbaka till sina indierötter även om låtmaterialet känns väldigt avlägset från den indiepop som kent stod för en gång i tiden. en samling väldigt individuella låtar. alla med en mycket stark karraktär och stor integritet och något att säga. sånger som längtar ut men som ändå av diverse anledningar inte passar in i ett sammanghang som ett album oftast utgör. ett försök att visa på att bandet fortfarande är hungrigt efter att utforska nya jaktmarker och trots sina tio år på nacken fortfarande levererar oväntade saker och ting. även om mitt intyck är ganska ojämnt så går det inte att förneka att sveriges bästa band gjort något som få svenska artister och band i världen överhuvudtaget ens kommer i närheten av. kent kommer med största sannolikhet forsätta leverera högklassiga musikaliska upplevelser och bjuda in lyssnarna till nya upplevelser när bandet själva känner för att det är dags att göra det de är bäst på. the hjärta & smärta ep lämnar en spänd förväntan på vad som ska komma härnäst även om det lär ta lång tid. men vad gör det när man har en suverän fullängdareoch en om den får växa och mogna lite till minst lika suverän ep från sveriges bästa band att krypa upp med i höstmörkret och njuta av i stugvärmen medan vintern och snön långsamt smyger sig på där utanför.