upprättelse

när det allra första glädjeruset lagt sig och jag & mica stått intill varandra och vrålat så kom känslan av upprättelse. kent fick pris som bästa nordiska artist. in your face jävla idoltönt. det är skitmusik. inte ens värt att kalla musik som han bara sjunger in. resten görs av tuffa producenter enligt ett framgångsrecept som bara går ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt. det är helt ofattbart hur den jävla idioten kunde vinna i en kategori där både kent och lasse var nominerade. men kunde den där jävla klåparen christan walz vinna en grammis och inte lasse då är det nåt som är fel. bajsmusiken borde helt enkelt förbjudas. den fyller bara ett enda syfte och det är att håva in pengar åt de feta skivbolagsdirektörerna. usch. smaklöst
vad gäller orkesterns framträdande så chockades man av att sami gjort sig av med sitt främsta kännetecken. den långa luggen och lagt sig till med nån sorts frisyr som brian molko hade under sleeping with ghosts-eran. fast ser man tillbaka så kanske sami försöker köra den stil han hade för sådär tio år sedan under kent/verkligen-eran. kanske nån slags försenad trettioårskris som gör att han måste låtsas som om han vore 25 igen eller nåt. och jocke har lagt sig till med nån slags wannabe-andy fletcher-frisyr. och alla stackars små forum-barn tycker att det är sååå läckert med den 'nya frisyren'. vi som hängt med ett tag vet ju att han körde ungefär samma stuk vinterturnén 02. den fete finnen bakom trummorna hade också bytt frisyr och hade inte sin sköna synth-lugg. ett plus dock för att han verkar ha tagit en smygkurs i danska. och martin var som vanligt cool och harri verkade ha tagit plats med basen i cardigans. eller så var han helt enkelt sjukt lik righteous boy. jag har svårt att avgöra vilket. och låten då. spekulationerna kring vilken låt från the hjärta & smärta ep som skulle framföras var många och några tippade på det spår som premiärspelades i p3 9.45 i fredags. det blev ansgar & evelyne. en vacker och smäktande ballad som går över i en eufori av känslor, synthar och distade gitarrer på ett sätt som bara kent kan göra. och med en text som bara en av sveriges bästa textförfattare/låtskrivare kan förmedla genom sin knivskarpa penna. vassare än det mest välslipade svärd. låten har vuxit enormt efter framträdandet.
jag vill dock inte sätta den som favorit innan hela ep'n fått en ordentlig genomlyssning så att jag kan bilda mig en uppfattning och ge ett omdöme. jag lovar. det kommer en recension av den. jag haf tidigare visat prov på mina musikskribenttalanger i min dagbok på helgon/luderstorm när jag recenserade max500/skrev en krönika om grammisgalan 05 samt producerat regelrätta recensioner av ett kolikbarns bekännelser samt du & jag döden. var så säker på att det kommer fler musikrecensioner eller krönikor här. eller enbart snack om musik eftersom det är mitt största intresset. efter mica förstås. men jag kanske slänger upp något av mina verk här också för beskådan av en något bredare publik än de som är medlemmar på mina två favoritcommunities. obs. det där var en ironi. jag förstår inte varför jag hänger på fjortisarnas paradis numero uno luderstorm. äsch. what the fuck. nu börjar det här glida iväg och då är det nog dags att lägga ifrån sig pennan. eller. vad ska man säga när man skriver i digital form. det blir något att fundera på framöver. lämnar man tangentbordet eller...